Äntligen lättnad!

Åh vad bra mitt liv börjar bli nu! Jag börjar änna bli lite nöjd! Sassa är hemma så ordningen är återställd och jag har fått riktigt bra kontakt med Lina och det är helt underbart! Var med henne hemma hos Johanna i helgen och träffade deras vän Sara. Det var bara så mysigt. Kul med nytt folk! Fast det tog ett tag innan de släppte loss, haha :P Men nu så ska vi till kusten i sommar och så blir det massa drickakvällar på Linas balkong. Fy fan vad gött!
Sen har jag fått upp kontakt med Kim igen. Känns jättebra! I sommar ska vi ut på lång roadtrip i Sverige, är massa saker vi ska göra. Längtar så jag tror jag dör snart! Fast det hade ju vart lite onödigt kanske :P
Det är så jävla härligt att jag ler igen! Att jag skrattar igen. Alla runt omkring mig bidrar till detta just nu. Har inga negativa kontakter som drar ner mig och plötsligt känns livet som en lättnad istället för börda som tidigare!

<3Du<3

Att det kan göra så ont

Idag gör det ondare igen. När han försvann, försvann min glädje. Allt känns så tomt. Allt man vill göra. Det känns så meningslöst om jag inte får dela det med honom. Så fort något händer, eller jag får en speciell tanke så vill jag med en gång berätta det för honom. Men de finns ju inte längre. Jag får varje gång stoppa mig själv för jag glömmer. Jag glömmer att han är borta och att det vi hade är över. Jag känner mig så fruktansvärt desperat och patetisk, men jag kan inte släppa honom. Han finns alltid i mina tankar och jag vet inte hur jag ska få dem att försvinna. Det går stunder då allt känns så väldigt lätt. Jag tänker på det som var dåligt mellan oss, och det var tyvärr en ganska stor del, och jag vill inte ha tillbaka det i mitt liv. Då känns allt som ett rätt val. Att nu har jag iaf tryggheten i att inte ha honom, innan dess visste jag ju varken ut eller in. Ena dagen verkade allt bra, som om vi kunde komma över alla hinder, bara vi var tillsammans, och nästa dag kändes han som en främling. Har aldrig vart så förvirrad i hela mitt liv innan. Men samtidigt, det som gör att jag inte kan släppa honom är min kärlek till honom. Hur vi var när vi verkligen älskade varandra. Då kände jag mig mer uppskattad än någonsin innan. Kärleken var alltid det vi kunde falla tillbaka på. Jag kan inte släppa minnena från när vi hade det bra, för då var livet perfekt. Då skulle jag inte behöva önska mig något annat. När jag vet att jag verkligen har honom känner jag mig hel, fullbordad. Att det är så här livet ska vara!
Men jag var förblindad av min egen kärlek att jag inte såg att hans dog ut. Att han inte hade "den kärleken" kvar till mig. De rätta känslorna fanns inte från hans håll längre. Att man kan vara så blind att man inte ser det. Att man kan vara s dum, att man inte förstår. Att man kan vara så kär att man blundar för problemen så till den grad att allt det förstör det enda som verkligen fanns mellan oss...

Att det kan göra så ont.

Allt och inget

Nu är allting lättare. Känslorna har lugnat sig. Är inte i panik-tillstånd längre och det känns jättebra! Visst såren är inte läkta och jag har inte kommit över det, men det är inte lika mycket kaos som innan. Lovade mig själv idag att jag ska vara stark och klara mig ur det här utan större skador.
Såg honom idag och det gjorde ont. Ondare än jag trodde det skulle göra. Kunde inte titta på honom någon längre tid för då hade jag börjat gråta. Men det var bara att bita ihop och efter ett par timmar var det ganska lugnt igen. Jag vet ju att jag klarar mig utan honom, det är inte det. Det är bara att jag inte vill klara mig utan honom. Jag trivs ju med honom och älskar honom. Så det är så svårt att släppa. Men några veckor till så kommer edt bli så bra så. Då kommer jag ha tagit kontroll. Då kommer jag kunna gå vidare. Jag får bara låta det ta sin tid. Det är väl det som är det viktigaste. Att inte ha bråttom.
Längtar bara till löning nu. Då ska jag rymma här ifrån tänkte jag. Drar upp till Tony och känner av storstaden ett tag. Vi får bara pussla ihop våra scheman lite. Men jag är så trött på Skara nu. Jag träffar ju fan ingen här. Får alltid åka iväg för att träffa någon. Börjar bli tröttsamt faktiskt. Och tråkigt om inte annat! Men blir nog bättre när Sassa och Tommy kommer hem. Och när jag lyckas få med Kim på min lovade dejt, haha! Du har lovat så ska allt se till att det blir av :D

Var hemma hos Anni igår och åt middag med henne, Lina, Lii och hennes barn. Fick veta det att Lii har ju lägenhet i Göteborg så nu är det ju fritt fram för mig och Lina att gå ut i stora staden för vi har ju sovplats :D Nu har vi plötsligt massa möjlighet!
Sen så pratade jag med Anni om skolan. Vilken resurs man har där. Vi ska sätta oss ner och ha ett möte och kolla upp allt med mina valbara kurser så jag kommer knappt vara i Jönköping mitt sista år i skolan. Kommer kunna gå de flesta valbara i Skövde. Fanns jättebra alternativ som passar min inriktning perfekt. Känna så bra!
Så mitt i allt när mitt liv faller samman så känns det som om vissa saker ordnar upp sig bättre än väntat!!

:(

Då har min värld fallit samman. Jag har förlorat min kärlek och får bara acceptera detta. Vet inte hur jag ska gå vidare riktigt. Men på något sätt ska det väl gå. Men mitt hjärta värker och det känns som om det aldrig kommer läka helt. Men det löser väl sig tillslut. Men nu måste jag bara orka ta mig igenom dagarna, fastän jag inte vill. Usch vad feg jag är, men jag orkar inte ta mig igenom känslorna just nu. Kan dem inte bara försvinna? Hade vart så mycket lättare om jag vart arg på honom. Men nu är jag ju inte det. För en gång skull älskar jag ju personen. Är inte van vid detta. Nu kommer jag vara singel länge kan jag lova. Vill inte bli ensam igen.

Done

Ja då har jag vart hos läkaren och fått remiss till psykolog. Läkaren sa att det låter som om jag lider utav ångest med panikinslag, samt depression. Och då har jag inte ens berättat om allt. Han frågade om jag ville bli sjukskriven också, men det är jag ju inte direkt uppåt på. Tror inte jag mår bättre av att ligga hemma på soffan direkt :S De ville också börja medicinera mig, men jag är ju lite emot det så han sa att vi skulle börja med samtal och så får vi ha ett möte senare igen.
Ja men nu är det gjort iaf så får vi se när jag får tid sen för att börja samtala och hur det kommer att gå.

Nervös

Nervös som fan. Imorgon bitti ringer vårdcentralen och då ska ja försöka fixa tid så jag får någon att prata med. Någon typ psykolog eller psykiatriker eller nått. Vi får se vad det blir. Men det funkar inte som det är nu. Jag vill må bra och tydligen läker jag inte utav mig själv. Men är nervös över vad som kommer att komma fram. Tänk om jag får fram massa minnen jag hållt dolda alla år. Tänk om jag är sjukare än jag tror. Det kanske är något jättestort fel på mig. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta. Men vi får väl se vad dem kommer fram till. Förhoppningsvis kommer jag att må bättre iaf tillslut och det är det viktigaste känner jag.
Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte med att vara ledsen över ingenting. Jag vill vara trygg och säker i mig själv så jag inte är så beroende utav andra. Jag vill kunna vara normal. Agera normalt, känna så som andra känner.

Gaah tänk om jag är knäpp!!

Det är så man blir rädd

Gjorde ett test om jag hade någon personlighetsstörning. Här är resultatet :S

Disorder	Rating
Paranoid Disorder:	High
Schizoid Disorder:	High
Schizotypal Disorder:	Moderate
Antisocial Disorder:	Moderate
Borderline Disorder:	Very High
Histrionic Disorder:	High
Narcissistic Disorder:	Moderate
Avoidant Disorder:	Very High
Dependent Disorder:	Very High
Obsessive-Compulsive Disorder:	High
-- Personality Disorder Test - Take It! -- -- Personality Disorders --

Jag vill inte känna mera

Trodde äntligen jag tagit kontroll över mina tankar. att jag inte behövde vara negativ längre, för att jag kunde styra bort det. Men hade visst helt fel. Jag kan inte. Jag försöker hela tiden. Försöker byta tankebana, men hela tiden blir det fel. Jag hamnar alltid i samma onda cirkel. Så mycket jag har inom mig som jag inte kan berätta för någon. Säger jag det jag tänker förlorar jag folk runt omkring mig och det vill jag inte. Så jag försöker begrava det djupt inne. Men trots det sätter det sina spår och det märks av ändå, och ändå förlorar jag de som står mig nära.
Kan inte saker och ting bara flyta på och vara lätt för en gång skull? Vill inte må dåligt. Vill vara glad. Vill vara den person jag vet att jag kan vara. Förstår inte vad hon har tagit vägen och vet inte hur jag ska hitta tillbaka till henne.
Känner bara för att skrika. Vill vända mig själv ut och in för att se vad det är för fel där inne egentligen. Varför det aldrig kan bli lugnt utan alltid är uppror. Vill se vad det är som får mig till denna panik. Vad det är som driver mig till tårar var enda dag. Stundtals vill jag bara karva ut mitt hjärta för att slippa känna.
Jag vill inte känna hur kroppen skakar av panik och ångest. Jag vill inte känna mig tom inombords. Jag vill inte vara ledsen. Men hur fan blir man av med det? Hur får man det att försvinna?

Glad och bättre människa!!

Att man jämt ska vara så osäker. Jag vet inte alls vad jag vill eller vad som är bäst att göra. Gör jag fel i att vara självisk? Eller är jag ens självisk? Det kanske är min rättighet. Jag vet inte. Men just nu är det iaf väldigt många tankar som far runt. Vill inte att andra ska må dåligt på bekostnad av min lycka. Vill inte hindra folk för att göra vad dem vill och uppoffra sin lycka för min skull.
Känns inte längre som om folk umgås med mig för att dem vill utan mer för att dem har dåligt samvete och gör det. Tänkte det att jag gör en ny grej, jag frågar inte längre så får vi se om det kommer bli av överhuvudtaget, om någon annan tar steget. Annars har man ju nästan fått det lite bekräftat. Tycker det är så tråkigt bara när det känns som om allt man byggt upp under så lång till rinner ut i sanden. Jag vill inte att det ska vara så, men vad gör man? Man kan inte tvinga folk att bry sig. Då blir det liksom inte äkta.
Men ska försöka ändra min person. Alla dessa skelett i garderoben som brukar titta fram och påminna mig om allt gammalt ska så långt in att dem aldrig får möjlighet. Jag vill inte komma ihåg längre. Jag vill inte bli påmind av skiten. Det ger mig liksom ingenting. Jag blir inte en bättre person av att tänka på allt. Snarare sämre.. Vill kunna tillåta mig själv att vara lycklig. Vara glad. Så det ska jag vara nu! Man mår så mycket bättre då, så det ska inte beröra mig mer. Jag ska vara glad. Jag ska inte låta någonting ta ner mig. Jag lever och jag finns här och det borde vara tillräckligt för att orka vara glad! Så inga ledsna eller sura miner. Se det positiva i alla små saker. Må bättre helt enkelt. Tror att det i längden lönar sig.

Men fan nu får jag nog sluta skriva snart. Måste skynda mig till bussen! Ska till skolan. Har en så kul dag med seminarium på engelska mellan 13-14.30. Jätte kul :S Så denna en och en halv timmen blir mellan 10 och 17 istället på grund av den jävla pendlingen... När kan dem få vett att flytta skolan till Skövde? :P
Men sen ska jag hem iaf så får vi se vad som händer :D Jag är bara så glad att det kommer vara ljust när jag kommer hem. Underbart!! Våren är äntligen här nu ju :D:D:D
Sen i helgen är det påsk och då ska jag ge älsklingen sitt påskägg. Hoppas han blir glad för det. Så ska vi vara kattvakt åt johanna så blir en lugn helg denna helgen :) Till skillnad från förra helgen alltså ;)

Säkerhet, trygghet och förhållanden

När man är liten är det meningen att man ska växa upp i en väl fungerande familj som ger barnet mycket kärlek och stöd. Vad händer då om en av dessa bitar fattas? Vad har det för effekt på barnet?
När jag tänker tillbaka så kan jag se att all min trygghet försvann när jag var tolv år. Efter det kunde jag aldrig lita på att min mamma fanns för mig när jag kom hem. Skulle hon ens vara vid liv? Kommer hon vara så deprimerad och nerdrogad att jag inte ens kan få kontakt med henne, eller hur kommer hon vara. Varje dag när man gick hem så var man orolig. Varje morgon när man gick till skolan hade man ont i magen och undrade hur hon skulle klara sig själv.
Denna osäkerhet har aldrig släppt. Varje gång jag lämnar något undrar jag om det kommer finnas kvar nästa gång jag kommer tillbaka. Det har gått ut över alla runt omkring mig omedvetet. Jag har inte ens tänkt på det innan. Men jag har alltid varit beroende av att vänner/pojkvänner ska finnas där för mig eftersom jag aldrig haft en familj att falla tillbaka på. Man vet aldrig om den kommer finnas den dagen. Så den fasta punkt andra har i familj och föräldrar har jag i min umgängeskrets. Det är inte det naturliga och då blir det en helt fel situation. Därför har jag bestämt mig idag för att inte vara så beroende av någon. Jag får försöka hitta trygghet och säkerhet i mig själv istället. Jag får falla tillbaka på mig själv. För det är nog det enda som fungerar i längden.

Jag läste en bekants blogg om svensk kärlek igår. Och vad jag håller med om vad han skriver. Vi hoppar in i förhållanden allt för fort och sedan ger vi upp lika lätt. Jag har alltid varit så att jag hoppat in i ett förhållande utan att tänka efter först. och sen så fort det blivit jobbigt så har jag gett upp och flytt. Jag har lämnat det bakom mig istället för att jobba på det. Just för att det inte varit äkta kärlek. Men känner att jag vill ändra på detta. Uppkommer det problem vill jag inte bara ge upp. Jag vill kämpa för att et ska funka för det kan inte bara flyta på jämt. Svåra perioder kommer upp. Men bara man kan prata om det och står ut med det och väntar ut det så tror jag att det i längden lönar sig. Men samtidigt kom jag också att tänka på det att det funkar ju inte bara att den ena parten resonerar så. att den ena parten vill jobba på det. För jag tror nog att mina tidigare pojkvänner velat jobba på det men att jag lättvindigt bara lämnat det bakom mig, just för att det är lättare så, och då har det ju inte spelat någon roll att de velat kämpa. Ett förhållande går ju inte att räddas enbart från det ena hållet. Så hur vet man om man står på samma plan Att båda är villiga att kämpa för att få det att fungera. Tror aldrig man kan veta det förrän förhållandet står på sin spets. Just då får man veta vilka värderingar man har, och vilken vilja man har för att hålla kvar det bra som ändå finns i förhållandet och jobba bort det som är mindre bra. För det där med att allt bra har försvunnit tror jag inte på. Det är bara att man inte ser det positiva för att det ligger i skuggan av det negativa som tar över.
Jag vet att jag är negativ av mig som person men i det här läget så tror jag att jag ändrat mig. Jag är villig att jobba. Jag är villig att förändra. Jag är villig att göra det hela bättre. Bara man kan prata med varandra!

Kan inte bara känslor försvinna?

Riktig jobbig dag igen..

Var i Motala med pappa och natta och hälsade på Petra. Det var riktigt mysigt. Jag och Natta var barnvakt åt Alizia några timmar och det var jättekul. Nästan så man blir babysjuk haha. Nej då :) Men sen blir det ju att man kommer hem och vet om att det kommer ta lång tid innan jag får träffa familjen igen. Blir ju allt för sällan..
Men sen kom jag hem och fixade i ordning inför kalaset för tommy, men fan vad jobbigt det blir när folket går. Blir ju inte att man träffar dem ofta längre. Folk har så fullt upp med sitt. Ibland hatar jag att man glider ifrån varandra. Vill inte förlora dem. Men känns som om jag gör det sakta men säkert.. Bara Lina jag kommer närmre och närmre. Just nu känns det väldigt behövligt att jag har henne. Fast finns vissa jag verkligen verkligen saknar. Vissa kontakter jag behövt som man inte har på samma vis längre. Sorgligt.

Myyyyys

Hemma efter en jätte trevlig kväll med Lina och Anni. Att det kan finnas så underbara människor. Kändes som om det var precis vad jag behövde. Bara få vara mig själv, utan några krav. Bara vara helt enkelt. Det får allt bli av oftare!
Var behövligt att träffa Lina också så att man fick prata av sig lite. Sortera tankar. Är för mycket som snurrar just nu. Men hon ställde nog det mesta till rätta tror jag. Visst, allt är inte bra än, men det är betydligt bättre. Klumpen i magen är fortfarande kvar. Men kanske i form av en tennisboll istället för en badboll.. Hon bekräftar det jag tänker helt enkelt. De få positiva saker jag tänker :P För alla som känner mig vet ju att jag kanske inte är den största optimisten som levat ;)
Men för att jag ska må bättre så håller jag mig sysselsatt. Sitter jag bara hemma kommer tankarna smygande och jag vet inte hur jag ska hantera dem. Som sagt tidigare, jag behöver bara känna att jag betyder något för någon. Så igår blev det filmmys med Kim och idag jobb och direkt till Lina och Anni. Lagom tills jag vaknar imrogon vid sju så åker jag till Motala och Peppe och Alizia, och kommer hem lagom till kvällen då det blir att träffa ytterligare vänner. För att hålla igång ännu mer blir det individuellt arbete hela söndagen och så hoppas jag på att någon vill ses på kvällen. Och måndag blir det jobb hela dagen och ind. arb. hela kvällen fram till hollywood fruarna! Då är det snart redan tisdag, som får innebära mer jobb (nu med Ingegerd, eller inggeggerd med betoning på g:et som någon annan skulle säga ;)) och ind.arb. Ska kolla om jag kanske kan ta en fika med Fredrik också. Vore mys. Så jag har allt lite planerat. Och har någon förslag på vart jag kan klämma in fler saker så hör gärna av er och ge tips. Jag är ytterst tacksam för allt som kan hindra mig från att tänka på det gamla!

Kommentarer

Förresten, fick veta av en vän att jag haft någon inställning som gjort att det inte gått att kommentera bloggen, därför har jag fixat detta, och nu är det öppet för alla att kommentera!

Still falling...

Jag trodde jag hade allt under kontroll. Jag trodde jag hade blivit bra. Att jag blivit stark och kunde hantera motgångar. Men jag hade visst helt fel.
Jag är inte det minsta starkare än vad jag var för tre år sedan. Kanske svagare. Nu kan jag inte låta bli att känna, stänga av känslor, som jag kunde då. Det var det som var min styrka, att jag kunde göra nått åt det när det blev för mycket. Men detta har försvunnit. Nu sitter jag här utan en mur som blockerar mitt innnersta och utan förmågan att inte känna. Jag sitter här fruktansvärt sårbar och kan för första gången på länge KÄNNA det. Det är ingen kul känsla. Just nu förstår jag inte hur jag kunde låta min garde falla. Det var den som höll mig uppe. Det var den som såg till att jag aldrig behövde sitta med gråten i halsen och inte veta hur jag ska göra för att må bättre.

Jag måste nog förstå att jag inte blivit så bra som jag trodde. Att jag inte mår bra.

Firade Lotta igår, min gamla kontakt person, som fyllt 60 år tillsammans med min vän och förra granne, Lina, och en gammal personal jag förr stod mycket nära. Jag trodde att det skulle bli den bästa dagen på länge. Men den väckte bara alla minnen. Det är ju dessa personer som fått uppleva allt ihop med mig. Det är dem som har fått se det dåliga. Det är dem som fått ta itu med alla känslor och alla depressioner som man själv inte kunnat styra över. Känslan av glädje övervägde inte känslan av fullständig panik.
Det var som en blixt alla minnen som kom tillbaka. Alla sömnlösa nätter då man gråtit tills det inte finns några tårar kvar. Alla dagar man känt sig fullständigt ensam.
Och att det kommer en period då jag är det är inte bra. Min bästa vän ligger på sjukhus och jag har inte henne att prata med och det är så jävla TOMT! De andra har jag tappat någonstans på vägen. Jag har ingen. Jag har inte ens kontakt med min pappa längre. Det är nu man hade behövt dem som mest. det är nu jag hade behövt ha någon som höll om mig och sa att allt kommer att ordna sig. Det är nu jag hade behövt min mamma. Det är nu jag saknar henne som mest. Varför var hon tvungen att lämna mig. Varför betydde jag inte tillräckligt för att hon skulle stanna kvar. Varför lämnar alla mig? Eller är det jag som driver bort dem?

FAAAN!!!

Jag trodde det var över. Jag orkar inte mer. När ska man få lov att börja må bra? När ska jag få lov att vara lycklig? Varför ska det alltid finnas något i bakhuvudet som säger att jag inte duger. Att jag ska förvänta mig att alla kommer lämna mig. Att jag inte ska lita på någon. Att jag inte är värd att älskas.
Hur kan man älska och hata någon samtidigt? Hur kan någon man älskar av hela sitt hjärta samtidigt ha förstört ens liv? Just för att hon brydde sig? Just för hon trodde att det skulle bli bättre så här. DET BLEV INTE BÄTTRE!!

romeon.net

Min vän Romeo har en jävligt intressant blogg som jag hoppas att alla följer! Här får du läsa om aktuella diskussioner i en ny tappning och jag lovar dig, varje inlägg får dig att tänka över dina värderingar och åsikter både en och två gånger. Han är alltid ärlig, säger precis vad han tycker och är inte rädd för att trampa någon på tårna då han uttrycker sin åsikt. En av få bloggar som är värda att följa!
Nu har han för första gången en liten tävling som är öppen för alla :) Så är ni intresserade så kika in vet ja ;) Om inte annat lovar jag dig mycket intressant läsning!

Vill du precis som mig vara med i tävlingen så tycker jag att du ska klicka dig vidare till Romeon.net – Det du tänker men inte vågar säga!

Den ödesdigra dagen

Jag var 12 år gammal. Jag skulle precis gå in på mitt rum och lägga mig. Jag såg min mamma sitta under fläkten och röka som hon ofta gjorde. Hon satt och skrev på något som jag inte fick se. Först senare nästa dag skulle jag förstå vad hon skrivit. Hon började plötsligt prata allvar med mig. Sa att jag aldrig fick ge upp mina drömmar och att hon av hela sitt hjärta önskade att jag skulle bli författare för jag var så duktig på att skriva. Sedan kramade hon om mig, sa att hon älskade mig och sedan godnatt.

Hur skulle jag kunna veta att detta var kvällen som för alltid skulle förändra mitt liv?

Jag låg i min säng och sov. För en gång skull hade jag somnat tidigt, det gjorde jag aldrig annars. Plötsligt vaknade jag upp mitt i natten av att jag hör min mormors röst. Jag kunde inte koppla varför hon var hemma hos oss. Det var hon ganska så sällan.Jag hörde att hon grät och ropade någonting.
Försiktigt öppnade jag min dörr och såg min storasyster stå och gråta. Min mormor stod lutad över min mamma som satt på sängkanten. Jag hade aldrig sett min mamma sådan innan. Hon var helt borta i ögonen och hon liknade inte sig själv. Jag blev så rädd.

*PANG*

Jag såg hur min mormor slog min mamma i ansiktet och ropade på henne att hon inte fick somna. Jag började gå ut mot dem för att försvara min älskade mamma. Men mormor såg mig och skrek på mig att jag skulle gå in i mitt rum och stänga dörren. Där satt jag inne på min säng och hörde slag efter slag. Hörde hur gråten bara blev värre och senare även hur främmande män kom.
När jag sedan kom ut var min mamma borta och det enda som fanns kvar var två gråtande familjemedlemmar, en känsla av hjälplöshet och panik och en kvarglömd gul ambulansfilt.

Det var första gången min mamma försökte ta livet utav sig.

Tattoo

Vilken seg dag det har varit idag... Typ bara suttit hemma och gjort ingenting. Men det är väl så det kan vara ibland :)
Suttit och kollat tatueringar idag. Jag är lite sugen faktiskt. Hittade två jätte fina och kanske ger mig en av dem i present när jag nått mitt mål i viktnedgång. Måste lägga upp dem här så ni får se hur fiiiiina de är :D
Jag vet ju iofs inte om det kanske är för stort för första tatuering, men de är ju fina :)


Hittade även en jag tyckte var jävligt snygg fast på en kille iofs :P

Effektiv dag

Får fundera på om jag fixar att berätta mer av vad som hänt. Det får komma senare isf. Just nu känns det lite jobbigt..

Ja idag så har jag jobbat, pluggat städat lite och tvättat massa :D Känner mig effektiv! Och imorgon blir det skola och fika med fredrik och sen sassa, tommy, emelie och pierre! Det kommer bli en riktigt kul dag tror jag. Trodde denna veckan skulle vara hemsk. Men det har faktiskt känts rätt bra! Som om jag går tillbaka lite till mitt gamla liv. Men jag längtar väl inte tillbaka så mycket så att jag vill ge upp mitt nya liv :P Är för kär för det hihi..
Men jag saknar min hunny faktiskt.. Blir riktigt tomt nu när vi inte ses. Hörs knappt av alls och det måste jag säga känns lite fel. Hela jag känns liksom lite tom. Nått som saknas. Men finns ju inget att göra åt det.. :S Ja, men det har väl vart värre idag för jag bara vart hemma nästan hela dagen. Det blir bättre imorgon när jag har fullt schema! Kommer typ inte ha en lugn stund förrän söndag :P Men trevligt kommer det vara!

Kapitel 1

Då var det första kapitlet i mitt liv avklarat tror jag. Nu är jag 12 år. Fram tills dess var jag trygg.

Hur skulle jag veta att allt jag någonsin trott på skulle försvinna på ett ögonblick?

Svekfulla vänner och brusten självkänsla

Då jag växte upp så hade jag vänner. Stundtals mycket bra vänner. Jag var helt överlycklig då och kände mig massa omtyckt. Det jag inte förstod var att dem bara utnyttjade mig. De fick mig att göra allt de ville för att jag var för snäll och för dum för att förstå att de skrattade bakom min rygg. Tog mina saker. Tog mina pengar. Och inte visade dem att de umgicks med mig i skolan. Jag var ju den fula, tjocka, nördiga ungen som ingen ville ha att göra med. Snart förstod jag detta och blev helt ensam. Jag hade ingen. Tillslut hittade jag vänner. De bästa jag kunde ha, men på grund av mina tidigare upplevelser så kunde jag inte tro att de var äkta. Det är kanske löjligt. Men det har suttit i. Det tar väldigt lång tid innan jag litar på någon. att de har goda avsikter. Senare erfarenheter har bara spätt på detta så att det blir värre och värre för varje gång det händer. Misstänksamhet är en del av vardagen.
Min självsäkerhet har alltid varit mycket låg och efter falska vänner och elaka klasskamrater har den inte direkt byggts upp. Jag har fått höra allt för många gånger att jag är ful och värdelös för att inte tro på vad folk säger.
Nu när man blivit äldre förstår man ju hur jävla dum man varit som tagit åt sig. Men ändå så sitter det kvar i en. Jag kan inte ta en komplimang. Jag tror inte på det. För allt för många gånger har de varit ironiska.

Mormors svartsjuka och mammas uppoffring

Pappa flyttade ut den dagen och flyttade hem till Laila. Vi var hemma hos dem varannan helg och vantrivdes nått fruktansvärt. De blev mer och mer seriösa och skaffade ett sommarställe i Värmland. Nu i efterhand kan jag se hur pappa verkligen försökte få det att funka mellan den nya familjen och oss döttrar. Men det funkade inte riktigt. Jag och min storasyster kände ett stort förakt mot den nya kvinnan. Petra för att hon förstod vad det var pappa gjort och jag för att jag sett hur ledsen pappa gjort mamma. Detta såg pappa och han flyttade från Laila till en bostadsrätt i Bohus. Han försökte locka oss dit, bland annat genom att köpa saker.
Men efter ett tag slutade Petra följa med till pappa. Hon ville helt enkelt inte träffa honom. Strax därefter följde jag i hennes exempel och slutade följa med jag också. Nathalie fortsatte dock att ha kontakt med pappa ett tag till. Tror det var ett år ungefär. Pappa skämde då bort Nathalie ett tag, antagligen för att försöka få oss att ändra oss.
Snart träffade mamma en ny man. Han ogillade tyvärr barn och hade inga själv. Han var van vid att leva sitt liv som han alltid gjort och förstod inte det här med att barn låter. Vi var också tvungna att vara oerhört artiga. En redan tyst och osäker flicka som mig blev livrädd för att göra ett ljud. Jag ville inte få skäll mera och lärde mig att äta utan ett ljud. Gå över golvet utan det hördes. Och alltid säga tack. Tack. Tack! Snart försvann man lite som person. Hela tiden rädd för att vara ivägen. Min mamma såg inte detta utan var huvudstupa förälskad.
Men allt var inte hemskt. Varje lov så åkte vi och hälsade på hans mamma i Gällared och där träffade vi hans syster. Då väcktes intresset för hästar och alla syskonen började rida. Vi hittade på massa roliga saker i Gällared och det var så roligt att bara komma ifrån allt för en stund.
Det vi barn inte såg var att detta drev vår mormor till vansinne. Hon ville ha mamma för sig själv. Inte dela henne med någon annan. Och det som gjorde henne mest arg var att hon inte fick följa med. Min mormor har nämligen varit med på var enda semester mina föräldrar någonsin var på. Alla somrar i husvagnen. Ja alltid var hon med. Nu helt plötsligt så kunde hon inte vara med att styra och ställa. Snart skaffade hon en hund för att hålla oss hemma. Mamma älskade nämligen hundar men var allergisk så hon kunde inte skaffa någon själv. Men hon var ofta ocg gick ut med honom.
Då han var nästan året överfölls han utav två andra hundar och blev lite rädd efter detta, men var fortfarande en mycket snäll hund som vi alla älskade. Strax där efter så åkte vi ännu ett lov till Gällared för att rida och bara ha det kul och när vi kom hem hade mormor avlivat hunden. Hon påstod att han blivit galen och huggit en bekant till henne över nacken. Detta var självklart inte sant utan gjordes som en ren protest för att vi inte var hemma hos henne längre.
Efter detta så hade man ju konstant dåligt samvete för att man gjorde något kul. Det kändes som om allt man gjorde var fel. Dock fortsatte vi åka till Gällared fram tills det tog slut mellan mamma och den nya mannen. Hon hade nämligen hört oss säga till mormor att vi inte vågade gå hem efter skolan för att han var där och inte mamma. Samma dag bad hon honom flytta hem till sig igen. Hon gjorde sig av med sin egen lycka för oss barn.

Under dessa tre år hade vi ingen kontakt med pappa. Han fanns inte för oss längre.

Perfekt familj!! Vem försöker vi lura?

Börjar väl med ett första litet kapitel om mig. Har en känsla av att dessa inte kommer att komma i kronologisk ordning eftersom jag är urkass på att komma ihåg saker. Speciellt efter en viss händelse. Men nu ska vi inte ta händelserna i förväg så ni får tålmodigt vänta och se :P

Jag föddes 1988 på Mölndals sjukhus i Göteborg. Hade en två år äldre syster och föräldrar som älskade mig från första stund. Min pappa jobbade som lastbilschaufför och min mamma som dagmamma. Mina yngre år var ganska odramatiska. Jag fick en lillasyster strax innan jag skulle fylla tre år och det var väl det enda stora som hände mig tror jag. Snart började min stora syster i skolan och jag gick på kyrkans barntimmar i Ansgarskyrkan som låg i min lilla hemort Sävedalen. Hade det riktigt bra om dagarna måste jag säga. Tyckte det var jättekul att vara i kyrkan. Speciellt att leka med den rosa trolldegen och när vi hade samling och satt och åt frukt (som man hade en tejpremsa på med sitt namn) och sjöng låtar. När dagarna var slut där kom alltid min mormor och lillasyster och hämtade mig (för mamma hade då börjat jobba inom hemtjänsten istället) och så gick vi hem till henne och väntade på att min storasyster skulle komma från skolan. Under tiden lekte jag och Nathalie i mormors garderob och tog på oss hennes pumps i pastellfärger och lekte med hennes böcker och papper och låtsades vara betydligt äldre än vi var. Så när Petra kom hem från skolan hade hon skola för mig och lärde mig allt hon fått lära sig under dagen, vilket ledde till att jag kunde läsa och räkna redan som femåring. Detta gjorde att jag alltid hade ett försprång när jag väl började skolan själv.
Jag kommer inte ihåg mycket av denna tiden, vilket kanske inte är så konstigt, mer än att det kändes som om livet var helt problemfritt. Att min familj var den mest perfekta som någonsin funnits. Ack så fel jag hade.
När jag blev äldre, sisådär åtta år så började jag och mina systrar följa med pappa till han chef och hälsa på om helgerna när mamma jobbade. Vi förstod aldrig riktigt varför vi var där så ofta och varför mamma aldrig var med. Men som åtta åring så reflekterar man inte så mycket över sådant utan vi fortsatte att följa med, och gång efter gång tvingas spela tv-spel med hennes bortskämda son, vilket vi inte alls tyckte var kul.
Så en dag så skulle jag gå upp på övervåningen för att fråga min pappa om något, har ingen aning om vad, och öppnar försiktigt dörren till hennes sovrum. Där inne får jag se min pappa pussa henne. Jag förstod inget utan stängde dörren, utan att de märkt mig, och sprang ner till dem andra igen. Snart frågade jag Petra varför pappa pussade på Laila och hade fortfarande inte förstått något utav situationen. Petra däremot var ju 10 år och förstod betydligt mer än mig. Hon berättade för mamma och efter det så minns jag bara att vi tre systrar satt och höll om varandra i vårt barnrum medan vi hörde glas efter glas krossas. När jag och Petra försiktigt tittade ut från rummet såg vi vår pappa ligga på golvet mot en vägg och värja sig från glasen min mamma kastade på honom samtidigt som hon skällde och grät i ren förtvivlan.
Jag kommer så väl ihåg dagen efter vid frukosten då jag satt bredvid min pappa, som varje dag hela mitt liv, och han var iklädd en gul t-shirt. Jag såg hur såren på hans rygg fortfarande blödde och färgade hans gula tröja röd. Det var sista dagen jag såg min pappa i lägenheten på många år.

New Beginning

Bestämde mig idag för att starta en ny blogg :D

Jag har startat ett nytt liv och ännu mer förändring kommer att ske. Jag hoppas innerligt att det är till det bättre. Jag har sorterat ut en hel del destruktiva kontakter som jag hade innan. Hade jag fortsatt mitt liv åt det hållet det var på väg så hade det slutat i en katastrof. Känns faktiskt riktigt bra att ha lagt det bakom mig!
Sen sist har jag hittat mig en helt underbar kille. Han får mig att må så bra. Vi har nu varit tillsammans i fem månader. För ett år sedan hade jag inte trott att det var möjligt. Räcker att se tillbaka till sommaren och alla besvikelser för att veta att jag nästan gav upp hoppet om att det verkligen kunde finnas någon som kunde tycka om mig och finnas kvar, även i jobbiga tider. Men tillslut så dök han upp och det känns bara så bra!
Skolan vantrivs jag med om möjligt ännu mer. Men jag har snart uthärdat två år och då vore det ju skam om jag inte kunde bita ihop ytterligare ett och ett halvt. Ser mest fram emot sista terminen då det är individuella kurser. Då kanske jag äntligen kan få läsa något av det jag vill inrikta mig på. Nu känns mycket som onödigt arbete (fast jag vet ju att onödigt är det väl inte egentligen). Kommer också bli så härligt att slippa känna sig oönskad. Tänk vad underbart sen om man hittar ett jobb där man verkligen trivs med folk som verkligen vill lära känna en och inte bara sätter en i ett fack direkt man träffas. Några som vill se mig för den jag är! Tänk att få flytta från den här hålan och hitta nya utmaningar.


Har kommit på det att jag har ett litet personligt skydd, jag inte låter folk komma in, lära känna mig. Det är kanske Något jag måste göra, låta folk komma in så att jag slutar uppfattas som opersonlig, känslokall och likgiltig. Finns ju så mycket mer av mig som man inte vet om :D
Ja, det är kanske så jag ska starta min nya blogg. Vara personlig. Berätta om mina personliga erfarenheter och hur mitt liv varit. På det viset kommer jag kunna öppna mig utan att egentligen behöva prata om det :)
Så nu börjar små kapitel om mitt eländiga liv. Jag söker absolut inte efter att folk ska tycka synd om mig utan mer förståelse för hur jag har blivit som jag blivit.