Still falling...

Jag trodde jag hade allt under kontroll. Jag trodde jag hade blivit bra. Att jag blivit stark och kunde hantera motgångar. Men jag hade visst helt fel.
Jag är inte det minsta starkare än vad jag var för tre år sedan. Kanske svagare. Nu kan jag inte låta bli att känna, stänga av känslor, som jag kunde då. Det var det som var min styrka, att jag kunde göra nått åt det när det blev för mycket. Men detta har försvunnit. Nu sitter jag här utan en mur som blockerar mitt innnersta och utan förmågan att inte känna. Jag sitter här fruktansvärt sårbar och kan för första gången på länge KÄNNA det. Det är ingen kul känsla. Just nu förstår jag inte hur jag kunde låta min garde falla. Det var den som höll mig uppe. Det var den som såg till att jag aldrig behövde sitta med gråten i halsen och inte veta hur jag ska göra för att må bättre.

Jag måste nog förstå att jag inte blivit så bra som jag trodde. Att jag inte mår bra.

Firade Lotta igår, min gamla kontakt person, som fyllt 60 år tillsammans med min vän och förra granne, Lina, och en gammal personal jag förr stod mycket nära. Jag trodde att det skulle bli den bästa dagen på länge. Men den väckte bara alla minnen. Det är ju dessa personer som fått uppleva allt ihop med mig. Det är dem som har fått se det dåliga. Det är dem som fått ta itu med alla känslor och alla depressioner som man själv inte kunnat styra över. Känslan av glädje övervägde inte känslan av fullständig panik.
Det var som en blixt alla minnen som kom tillbaka. Alla sömnlösa nätter då man gråtit tills det inte finns några tårar kvar. Alla dagar man känt sig fullständigt ensam.
Och att det kommer en period då jag är det är inte bra. Min bästa vän ligger på sjukhus och jag har inte henne att prata med och det är så jävla TOMT! De andra har jag tappat någonstans på vägen. Jag har ingen. Jag har inte ens kontakt med min pappa längre. Det är nu man hade behövt dem som mest. det är nu jag hade behövt ha någon som höll om mig och sa att allt kommer att ordna sig. Det är nu jag hade behövt min mamma. Det är nu jag saknar henne som mest. Varför var hon tvungen att lämna mig. Varför betydde jag inte tillräckligt för att hon skulle stanna kvar. Varför lämnar alla mig? Eller är det jag som driver bort dem?

FAAAN!!!

Jag trodde det var över. Jag orkar inte mer. När ska man få lov att börja må bra? När ska jag få lov att vara lycklig? Varför ska det alltid finnas något i bakhuvudet som säger att jag inte duger. Att jag ska förvänta mig att alla kommer lämna mig. Att jag inte ska lita på någon. Att jag inte är värd att älskas.
Hur kan man älska och hata någon samtidigt? Hur kan någon man älskar av hela sitt hjärta samtidigt ha förstört ens liv? Just för att hon brydde sig? Just för hon trodde att det skulle bli bättre så här. DET BLEV INTE BÄTTRE!!