Tattoo

Vilken seg dag det har varit idag... Typ bara suttit hemma och gjort ingenting. Men det är väl så det kan vara ibland :)
Suttit och kollat tatueringar idag. Jag är lite sugen faktiskt. Hittade två jätte fina och kanske ger mig en av dem i present när jag nått mitt mål i viktnedgång. Måste lägga upp dem här så ni får se hur fiiiiina de är :D
Jag vet ju iofs inte om det kanske är för stort för första tatuering, men de är ju fina :)


Hittade även en jag tyckte var jävligt snygg fast på en kille iofs :P

Effektiv dag

Får fundera på om jag fixar att berätta mer av vad som hänt. Det får komma senare isf. Just nu känns det lite jobbigt..

Ja idag så har jag jobbat, pluggat städat lite och tvättat massa :D Känner mig effektiv! Och imorgon blir det skola och fika med fredrik och sen sassa, tommy, emelie och pierre! Det kommer bli en riktigt kul dag tror jag. Trodde denna veckan skulle vara hemsk. Men det har faktiskt känts rätt bra! Som om jag går tillbaka lite till mitt gamla liv. Men jag längtar väl inte tillbaka så mycket så att jag vill ge upp mitt nya liv :P Är för kär för det hihi..
Men jag saknar min hunny faktiskt.. Blir riktigt tomt nu när vi inte ses. Hörs knappt av alls och det måste jag säga känns lite fel. Hela jag känns liksom lite tom. Nått som saknas. Men finns ju inget att göra åt det.. :S Ja, men det har väl vart värre idag för jag bara vart hemma nästan hela dagen. Det blir bättre imorgon när jag har fullt schema! Kommer typ inte ha en lugn stund förrän söndag :P Men trevligt kommer det vara!

Kapitel 1

Då var det första kapitlet i mitt liv avklarat tror jag. Nu är jag 12 år. Fram tills dess var jag trygg.

Hur skulle jag veta att allt jag någonsin trott på skulle försvinna på ett ögonblick?

Svekfulla vänner och brusten självkänsla

Då jag växte upp så hade jag vänner. Stundtals mycket bra vänner. Jag var helt överlycklig då och kände mig massa omtyckt. Det jag inte förstod var att dem bara utnyttjade mig. De fick mig att göra allt de ville för att jag var för snäll och för dum för att förstå att de skrattade bakom min rygg. Tog mina saker. Tog mina pengar. Och inte visade dem att de umgicks med mig i skolan. Jag var ju den fula, tjocka, nördiga ungen som ingen ville ha att göra med. Snart förstod jag detta och blev helt ensam. Jag hade ingen. Tillslut hittade jag vänner. De bästa jag kunde ha, men på grund av mina tidigare upplevelser så kunde jag inte tro att de var äkta. Det är kanske löjligt. Men det har suttit i. Det tar väldigt lång tid innan jag litar på någon. att de har goda avsikter. Senare erfarenheter har bara spätt på detta så att det blir värre och värre för varje gång det händer. Misstänksamhet är en del av vardagen.
Min självsäkerhet har alltid varit mycket låg och efter falska vänner och elaka klasskamrater har den inte direkt byggts upp. Jag har fått höra allt för många gånger att jag är ful och värdelös för att inte tro på vad folk säger.
Nu när man blivit äldre förstår man ju hur jävla dum man varit som tagit åt sig. Men ändå så sitter det kvar i en. Jag kan inte ta en komplimang. Jag tror inte på det. För allt för många gånger har de varit ironiska.

Mormors svartsjuka och mammas uppoffring

Pappa flyttade ut den dagen och flyttade hem till Laila. Vi var hemma hos dem varannan helg och vantrivdes nått fruktansvärt. De blev mer och mer seriösa och skaffade ett sommarställe i Värmland. Nu i efterhand kan jag se hur pappa verkligen försökte få det att funka mellan den nya familjen och oss döttrar. Men det funkade inte riktigt. Jag och min storasyster kände ett stort förakt mot den nya kvinnan. Petra för att hon förstod vad det var pappa gjort och jag för att jag sett hur ledsen pappa gjort mamma. Detta såg pappa och han flyttade från Laila till en bostadsrätt i Bohus. Han försökte locka oss dit, bland annat genom att köpa saker.
Men efter ett tag slutade Petra följa med till pappa. Hon ville helt enkelt inte träffa honom. Strax därefter följde jag i hennes exempel och slutade följa med jag också. Nathalie fortsatte dock att ha kontakt med pappa ett tag till. Tror det var ett år ungefär. Pappa skämde då bort Nathalie ett tag, antagligen för att försöka få oss att ändra oss.
Snart träffade mamma en ny man. Han ogillade tyvärr barn och hade inga själv. Han var van vid att leva sitt liv som han alltid gjort och förstod inte det här med att barn låter. Vi var också tvungna att vara oerhört artiga. En redan tyst och osäker flicka som mig blev livrädd för att göra ett ljud. Jag ville inte få skäll mera och lärde mig att äta utan ett ljud. Gå över golvet utan det hördes. Och alltid säga tack. Tack. Tack! Snart försvann man lite som person. Hela tiden rädd för att vara ivägen. Min mamma såg inte detta utan var huvudstupa förälskad.
Men allt var inte hemskt. Varje lov så åkte vi och hälsade på hans mamma i Gällared och där träffade vi hans syster. Då väcktes intresset för hästar och alla syskonen började rida. Vi hittade på massa roliga saker i Gällared och det var så roligt att bara komma ifrån allt för en stund.
Det vi barn inte såg var att detta drev vår mormor till vansinne. Hon ville ha mamma för sig själv. Inte dela henne med någon annan. Och det som gjorde henne mest arg var att hon inte fick följa med. Min mormor har nämligen varit med på var enda semester mina föräldrar någonsin var på. Alla somrar i husvagnen. Ja alltid var hon med. Nu helt plötsligt så kunde hon inte vara med att styra och ställa. Snart skaffade hon en hund för att hålla oss hemma. Mamma älskade nämligen hundar men var allergisk så hon kunde inte skaffa någon själv. Men hon var ofta ocg gick ut med honom.
Då han var nästan året överfölls han utav två andra hundar och blev lite rädd efter detta, men var fortfarande en mycket snäll hund som vi alla älskade. Strax där efter så åkte vi ännu ett lov till Gällared för att rida och bara ha det kul och när vi kom hem hade mormor avlivat hunden. Hon påstod att han blivit galen och huggit en bekant till henne över nacken. Detta var självklart inte sant utan gjordes som en ren protest för att vi inte var hemma hos henne längre.
Efter detta så hade man ju konstant dåligt samvete för att man gjorde något kul. Det kändes som om allt man gjorde var fel. Dock fortsatte vi åka till Gällared fram tills det tog slut mellan mamma och den nya mannen. Hon hade nämligen hört oss säga till mormor att vi inte vågade gå hem efter skolan för att han var där och inte mamma. Samma dag bad hon honom flytta hem till sig igen. Hon gjorde sig av med sin egen lycka för oss barn.

Under dessa tre år hade vi ingen kontakt med pappa. Han fanns inte för oss längre.

Perfekt familj!! Vem försöker vi lura?

Börjar väl med ett första litet kapitel om mig. Har en känsla av att dessa inte kommer att komma i kronologisk ordning eftersom jag är urkass på att komma ihåg saker. Speciellt efter en viss händelse. Men nu ska vi inte ta händelserna i förväg så ni får tålmodigt vänta och se :P

Jag föddes 1988 på Mölndals sjukhus i Göteborg. Hade en två år äldre syster och föräldrar som älskade mig från första stund. Min pappa jobbade som lastbilschaufför och min mamma som dagmamma. Mina yngre år var ganska odramatiska. Jag fick en lillasyster strax innan jag skulle fylla tre år och det var väl det enda stora som hände mig tror jag. Snart började min stora syster i skolan och jag gick på kyrkans barntimmar i Ansgarskyrkan som låg i min lilla hemort Sävedalen. Hade det riktigt bra om dagarna måste jag säga. Tyckte det var jättekul att vara i kyrkan. Speciellt att leka med den rosa trolldegen och när vi hade samling och satt och åt frukt (som man hade en tejpremsa på med sitt namn) och sjöng låtar. När dagarna var slut där kom alltid min mormor och lillasyster och hämtade mig (för mamma hade då börjat jobba inom hemtjänsten istället) och så gick vi hem till henne och väntade på att min storasyster skulle komma från skolan. Under tiden lekte jag och Nathalie i mormors garderob och tog på oss hennes pumps i pastellfärger och lekte med hennes böcker och papper och låtsades vara betydligt äldre än vi var. Så när Petra kom hem från skolan hade hon skola för mig och lärde mig allt hon fått lära sig under dagen, vilket ledde till att jag kunde läsa och räkna redan som femåring. Detta gjorde att jag alltid hade ett försprång när jag väl började skolan själv.
Jag kommer inte ihåg mycket av denna tiden, vilket kanske inte är så konstigt, mer än att det kändes som om livet var helt problemfritt. Att min familj var den mest perfekta som någonsin funnits. Ack så fel jag hade.
När jag blev äldre, sisådär åtta år så började jag och mina systrar följa med pappa till han chef och hälsa på om helgerna när mamma jobbade. Vi förstod aldrig riktigt varför vi var där så ofta och varför mamma aldrig var med. Men som åtta åring så reflekterar man inte så mycket över sådant utan vi fortsatte att följa med, och gång efter gång tvingas spela tv-spel med hennes bortskämda son, vilket vi inte alls tyckte var kul.
Så en dag så skulle jag gå upp på övervåningen för att fråga min pappa om något, har ingen aning om vad, och öppnar försiktigt dörren till hennes sovrum. Där inne får jag se min pappa pussa henne. Jag förstod inget utan stängde dörren, utan att de märkt mig, och sprang ner till dem andra igen. Snart frågade jag Petra varför pappa pussade på Laila och hade fortfarande inte förstått något utav situationen. Petra däremot var ju 10 år och förstod betydligt mer än mig. Hon berättade för mamma och efter det så minns jag bara att vi tre systrar satt och höll om varandra i vårt barnrum medan vi hörde glas efter glas krossas. När jag och Petra försiktigt tittade ut från rummet såg vi vår pappa ligga på golvet mot en vägg och värja sig från glasen min mamma kastade på honom samtidigt som hon skällde och grät i ren förtvivlan.
Jag kommer så väl ihåg dagen efter vid frukosten då jag satt bredvid min pappa, som varje dag hela mitt liv, och han var iklädd en gul t-shirt. Jag såg hur såren på hans rygg fortfarande blödde och färgade hans gula tröja röd. Det var sista dagen jag såg min pappa i lägenheten på många år.

New Beginning

Bestämde mig idag för att starta en ny blogg :D

Jag har startat ett nytt liv och ännu mer förändring kommer att ske. Jag hoppas innerligt att det är till det bättre. Jag har sorterat ut en hel del destruktiva kontakter som jag hade innan. Hade jag fortsatt mitt liv åt det hållet det var på väg så hade det slutat i en katastrof. Känns faktiskt riktigt bra att ha lagt det bakom mig!
Sen sist har jag hittat mig en helt underbar kille. Han får mig att må så bra. Vi har nu varit tillsammans i fem månader. För ett år sedan hade jag inte trott att det var möjligt. Räcker att se tillbaka till sommaren och alla besvikelser för att veta att jag nästan gav upp hoppet om att det verkligen kunde finnas någon som kunde tycka om mig och finnas kvar, även i jobbiga tider. Men tillslut så dök han upp och det känns bara så bra!
Skolan vantrivs jag med om möjligt ännu mer. Men jag har snart uthärdat två år och då vore det ju skam om jag inte kunde bita ihop ytterligare ett och ett halvt. Ser mest fram emot sista terminen då det är individuella kurser. Då kanske jag äntligen kan få läsa något av det jag vill inrikta mig på. Nu känns mycket som onödigt arbete (fast jag vet ju att onödigt är det väl inte egentligen). Kommer också bli så härligt att slippa känna sig oönskad. Tänk vad underbart sen om man hittar ett jobb där man verkligen trivs med folk som verkligen vill lära känna en och inte bara sätter en i ett fack direkt man träffas. Några som vill se mig för den jag är! Tänk att få flytta från den här hålan och hitta nya utmaningar.


Har kommit på det att jag har ett litet personligt skydd, jag inte låter folk komma in, lära känna mig. Det är kanske Något jag måste göra, låta folk komma in så att jag slutar uppfattas som opersonlig, känslokall och likgiltig. Finns ju så mycket mer av mig som man inte vet om :D
Ja, det är kanske så jag ska starta min nya blogg. Vara personlig. Berätta om mina personliga erfarenheter och hur mitt liv varit. På det viset kommer jag kunna öppna mig utan att egentligen behöva prata om det :)
Så nu börjar små kapitel om mitt eländiga liv. Jag söker absolut inte efter att folk ska tycka synd om mig utan mer förståelse för hur jag har blivit som jag blivit.