Äntligen lättnad!

Åh vad bra mitt liv börjar bli nu! Jag börjar änna bli lite nöjd! Sassa är hemma så ordningen är återställd och jag har fått riktigt bra kontakt med Lina och det är helt underbart! Var med henne hemma hos Johanna i helgen och träffade deras vän Sara. Det var bara så mysigt. Kul med nytt folk! Fast det tog ett tag innan de släppte loss, haha :P Men nu så ska vi till kusten i sommar och så blir det massa drickakvällar på Linas balkong. Fy fan vad gött!
Sen har jag fått upp kontakt med Kim igen. Känns jättebra! I sommar ska vi ut på lång roadtrip i Sverige, är massa saker vi ska göra. Längtar så jag tror jag dör snart! Fast det hade ju vart lite onödigt kanske :P
Det är så jävla härligt att jag ler igen! Att jag skrattar igen. Alla runt omkring mig bidrar till detta just nu. Har inga negativa kontakter som drar ner mig och plötsligt känns livet som en lättnad istället för börda som tidigare!

<3Du<3

Att det kan göra så ont

Idag gör det ondare igen. När han försvann, försvann min glädje. Allt känns så tomt. Allt man vill göra. Det känns så meningslöst om jag inte får dela det med honom. Så fort något händer, eller jag får en speciell tanke så vill jag med en gång berätta det för honom. Men de finns ju inte längre. Jag får varje gång stoppa mig själv för jag glömmer. Jag glömmer att han är borta och att det vi hade är över. Jag känner mig så fruktansvärt desperat och patetisk, men jag kan inte släppa honom. Han finns alltid i mina tankar och jag vet inte hur jag ska få dem att försvinna. Det går stunder då allt känns så väldigt lätt. Jag tänker på det som var dåligt mellan oss, och det var tyvärr en ganska stor del, och jag vill inte ha tillbaka det i mitt liv. Då känns allt som ett rätt val. Att nu har jag iaf tryggheten i att inte ha honom, innan dess visste jag ju varken ut eller in. Ena dagen verkade allt bra, som om vi kunde komma över alla hinder, bara vi var tillsammans, och nästa dag kändes han som en främling. Har aldrig vart så förvirrad i hela mitt liv innan. Men samtidigt, det som gör att jag inte kan släppa honom är min kärlek till honom. Hur vi var när vi verkligen älskade varandra. Då kände jag mig mer uppskattad än någonsin innan. Kärleken var alltid det vi kunde falla tillbaka på. Jag kan inte släppa minnena från när vi hade det bra, för då var livet perfekt. Då skulle jag inte behöva önska mig något annat. När jag vet att jag verkligen har honom känner jag mig hel, fullbordad. Att det är så här livet ska vara!
Men jag var förblindad av min egen kärlek att jag inte såg att hans dog ut. Att han inte hade "den kärleken" kvar till mig. De rätta känslorna fanns inte från hans håll längre. Att man kan vara så blind att man inte ser det. Att man kan vara s dum, att man inte förstår. Att man kan vara så kär att man blundar för problemen så till den grad att allt det förstör det enda som verkligen fanns mellan oss...

Att det kan göra så ont.

Allt och inget

Nu är allting lättare. Känslorna har lugnat sig. Är inte i panik-tillstånd längre och det känns jättebra! Visst såren är inte läkta och jag har inte kommit över det, men det är inte lika mycket kaos som innan. Lovade mig själv idag att jag ska vara stark och klara mig ur det här utan större skador.
Såg honom idag och det gjorde ont. Ondare än jag trodde det skulle göra. Kunde inte titta på honom någon längre tid för då hade jag börjat gråta. Men det var bara att bita ihop och efter ett par timmar var det ganska lugnt igen. Jag vet ju att jag klarar mig utan honom, det är inte det. Det är bara att jag inte vill klara mig utan honom. Jag trivs ju med honom och älskar honom. Så det är så svårt att släppa. Men några veckor till så kommer edt bli så bra så. Då kommer jag ha tagit kontroll. Då kommer jag kunna gå vidare. Jag får bara låta det ta sin tid. Det är väl det som är det viktigaste. Att inte ha bråttom.
Längtar bara till löning nu. Då ska jag rymma här ifrån tänkte jag. Drar upp till Tony och känner av storstaden ett tag. Vi får bara pussla ihop våra scheman lite. Men jag är så trött på Skara nu. Jag träffar ju fan ingen här. Får alltid åka iväg för att träffa någon. Börjar bli tröttsamt faktiskt. Och tråkigt om inte annat! Men blir nog bättre när Sassa och Tommy kommer hem. Och när jag lyckas få med Kim på min lovade dejt, haha! Du har lovat så ska allt se till att det blir av :D

Var hemma hos Anni igår och åt middag med henne, Lina, Lii och hennes barn. Fick veta det att Lii har ju lägenhet i Göteborg så nu är det ju fritt fram för mig och Lina att gå ut i stora staden för vi har ju sovplats :D Nu har vi plötsligt massa möjlighet!
Sen så pratade jag med Anni om skolan. Vilken resurs man har där. Vi ska sätta oss ner och ha ett möte och kolla upp allt med mina valbara kurser så jag kommer knappt vara i Jönköping mitt sista år i skolan. Kommer kunna gå de flesta valbara i Skövde. Fanns jättebra alternativ som passar min inriktning perfekt. Känna så bra!
Så mitt i allt när mitt liv faller samman så känns det som om vissa saker ordnar upp sig bättre än väntat!!

:(

Då har min värld fallit samman. Jag har förlorat min kärlek och får bara acceptera detta. Vet inte hur jag ska gå vidare riktigt. Men på något sätt ska det väl gå. Men mitt hjärta värker och det känns som om det aldrig kommer läka helt. Men det löser väl sig tillslut. Men nu måste jag bara orka ta mig igenom dagarna, fastän jag inte vill. Usch vad feg jag är, men jag orkar inte ta mig igenom känslorna just nu. Kan dem inte bara försvinna? Hade vart så mycket lättare om jag vart arg på honom. Men nu är jag ju inte det. För en gång skull älskar jag ju personen. Är inte van vid detta. Nu kommer jag vara singel länge kan jag lova. Vill inte bli ensam igen.

Done

Ja då har jag vart hos läkaren och fått remiss till psykolog. Läkaren sa att det låter som om jag lider utav ångest med panikinslag, samt depression. Och då har jag inte ens berättat om allt. Han frågade om jag ville bli sjukskriven också, men det är jag ju inte direkt uppåt på. Tror inte jag mår bättre av att ligga hemma på soffan direkt :S De ville också börja medicinera mig, men jag är ju lite emot det så han sa att vi skulle börja med samtal och så får vi ha ett möte senare igen.
Ja men nu är det gjort iaf så får vi se när jag får tid sen för att börja samtala och hur det kommer att gå.

Nervös

Nervös som fan. Imorgon bitti ringer vårdcentralen och då ska ja försöka fixa tid så jag får någon att prata med. Någon typ psykolog eller psykiatriker eller nått. Vi får se vad det blir. Men det funkar inte som det är nu. Jag vill må bra och tydligen läker jag inte utav mig själv. Men är nervös över vad som kommer att komma fram. Tänk om jag får fram massa minnen jag hållt dolda alla år. Tänk om jag är sjukare än jag tror. Det kanske är något jättestort fel på mig. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta. Men vi får väl se vad dem kommer fram till. Förhoppningsvis kommer jag att må bättre iaf tillslut och det är det viktigaste känner jag.
Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte med att vara ledsen över ingenting. Jag vill vara trygg och säker i mig själv så jag inte är så beroende utav andra. Jag vill kunna vara normal. Agera normalt, känna så som andra känner.

Gaah tänk om jag är knäpp!!

Det är så man blir rädd

Gjorde ett test om jag hade någon personlighetsstörning. Här är resultatet :S

Disorder	Rating
Paranoid Disorder:	High
Schizoid Disorder:	High
Schizotypal Disorder:	Moderate
Antisocial Disorder:	Moderate
Borderline Disorder:	Very High
Histrionic Disorder:	High
Narcissistic Disorder:	Moderate
Avoidant Disorder:	Very High
Dependent Disorder:	Very High
Obsessive-Compulsive Disorder:	High
-- Personality Disorder Test - Take It! -- -- Personality Disorders --

Jag vill inte känna mera

Trodde äntligen jag tagit kontroll över mina tankar. att jag inte behövde vara negativ längre, för att jag kunde styra bort det. Men hade visst helt fel. Jag kan inte. Jag försöker hela tiden. Försöker byta tankebana, men hela tiden blir det fel. Jag hamnar alltid i samma onda cirkel. Så mycket jag har inom mig som jag inte kan berätta för någon. Säger jag det jag tänker förlorar jag folk runt omkring mig och det vill jag inte. Så jag försöker begrava det djupt inne. Men trots det sätter det sina spår och det märks av ändå, och ändå förlorar jag de som står mig nära.
Kan inte saker och ting bara flyta på och vara lätt för en gång skull? Vill inte må dåligt. Vill vara glad. Vill vara den person jag vet att jag kan vara. Förstår inte vad hon har tagit vägen och vet inte hur jag ska hitta tillbaka till henne.
Känner bara för att skrika. Vill vända mig själv ut och in för att se vad det är för fel där inne egentligen. Varför det aldrig kan bli lugnt utan alltid är uppror. Vill se vad det är som får mig till denna panik. Vad det är som driver mig till tårar var enda dag. Stundtals vill jag bara karva ut mitt hjärta för att slippa känna.
Jag vill inte känna hur kroppen skakar av panik och ångest. Jag vill inte känna mig tom inombords. Jag vill inte vara ledsen. Men hur fan blir man av med det? Hur får man det att försvinna?