Svekfulla vänner och brusten självkänsla

Då jag växte upp så hade jag vänner. Stundtals mycket bra vänner. Jag var helt överlycklig då och kände mig massa omtyckt. Det jag inte förstod var att dem bara utnyttjade mig. De fick mig att göra allt de ville för att jag var för snäll och för dum för att förstå att de skrattade bakom min rygg. Tog mina saker. Tog mina pengar. Och inte visade dem att de umgicks med mig i skolan. Jag var ju den fula, tjocka, nördiga ungen som ingen ville ha att göra med. Snart förstod jag detta och blev helt ensam. Jag hade ingen. Tillslut hittade jag vänner. De bästa jag kunde ha, men på grund av mina tidigare upplevelser så kunde jag inte tro att de var äkta. Det är kanske löjligt. Men det har suttit i. Det tar väldigt lång tid innan jag litar på någon. att de har goda avsikter. Senare erfarenheter har bara spätt på detta så att det blir värre och värre för varje gång det händer. Misstänksamhet är en del av vardagen.
Min självsäkerhet har alltid varit mycket låg och efter falska vänner och elaka klasskamrater har den inte direkt byggts upp. Jag har fått höra allt för många gånger att jag är ful och värdelös för att inte tro på vad folk säger.
Nu när man blivit äldre förstår man ju hur jävla dum man varit som tagit åt sig. Men ändå så sitter det kvar i en. Jag kan inte ta en komplimang. Jag tror inte på det. För allt för många gånger har de varit ironiska.