Den ödesdigra dagen

Jag var 12 år gammal. Jag skulle precis gå in på mitt rum och lägga mig. Jag såg min mamma sitta under fläkten och röka som hon ofta gjorde. Hon satt och skrev på något som jag inte fick se. Först senare nästa dag skulle jag förstå vad hon skrivit. Hon började plötsligt prata allvar med mig. Sa att jag aldrig fick ge upp mina drömmar och att hon av hela sitt hjärta önskade att jag skulle bli författare för jag var så duktig på att skriva. Sedan kramade hon om mig, sa att hon älskade mig och sedan godnatt.

Hur skulle jag kunna veta att detta var kvällen som för alltid skulle förändra mitt liv?

Jag låg i min säng och sov. För en gång skull hade jag somnat tidigt, det gjorde jag aldrig annars. Plötsligt vaknade jag upp mitt i natten av att jag hör min mormors röst. Jag kunde inte koppla varför hon var hemma hos oss. Det var hon ganska så sällan.Jag hörde att hon grät och ropade någonting.
Försiktigt öppnade jag min dörr och såg min storasyster stå och gråta. Min mormor stod lutad över min mamma som satt på sängkanten. Jag hade aldrig sett min mamma sådan innan. Hon var helt borta i ögonen och hon liknade inte sig själv. Jag blev så rädd.

*PANG*

Jag såg hur min mormor slog min mamma i ansiktet och ropade på henne att hon inte fick somna. Jag började gå ut mot dem för att försvara min älskade mamma. Men mormor såg mig och skrek på mig att jag skulle gå in i mitt rum och stänga dörren. Där satt jag inne på min säng och hörde slag efter slag. Hörde hur gråten bara blev värre och senare även hur främmande män kom.
När jag sedan kom ut var min mamma borta och det enda som fanns kvar var två gråtande familjemedlemmar, en känsla av hjälplöshet och panik och en kvarglömd gul ambulansfilt.

Det var första gången min mamma försökte ta livet utav sig.