Att det kan göra så ont

Idag gör det ondare igen. När han försvann, försvann min glädje. Allt känns så tomt. Allt man vill göra. Det känns så meningslöst om jag inte får dela det med honom. Så fort något händer, eller jag får en speciell tanke så vill jag med en gång berätta det för honom. Men de finns ju inte längre. Jag får varje gång stoppa mig själv för jag glömmer. Jag glömmer att han är borta och att det vi hade är över. Jag känner mig så fruktansvärt desperat och patetisk, men jag kan inte släppa honom. Han finns alltid i mina tankar och jag vet inte hur jag ska få dem att försvinna. Det går stunder då allt känns så väldigt lätt. Jag tänker på det som var dåligt mellan oss, och det var tyvärr en ganska stor del, och jag vill inte ha tillbaka det i mitt liv. Då känns allt som ett rätt val. Att nu har jag iaf tryggheten i att inte ha honom, innan dess visste jag ju varken ut eller in. Ena dagen verkade allt bra, som om vi kunde komma över alla hinder, bara vi var tillsammans, och nästa dag kändes han som en främling. Har aldrig vart så förvirrad i hela mitt liv innan. Men samtidigt, det som gör att jag inte kan släppa honom är min kärlek till honom. Hur vi var när vi verkligen älskade varandra. Då kände jag mig mer uppskattad än någonsin innan. Kärleken var alltid det vi kunde falla tillbaka på. Jag kan inte släppa minnena från när vi hade det bra, för då var livet perfekt. Då skulle jag inte behöva önska mig något annat. När jag vet att jag verkligen har honom känner jag mig hel, fullbordad. Att det är så här livet ska vara!
Men jag var förblindad av min egen kärlek att jag inte såg att hans dog ut. Att han inte hade "den kärleken" kvar till mig. De rätta känslorna fanns inte från hans håll längre. Att man kan vara så blind att man inte ser det. Att man kan vara s dum, att man inte förstår. Att man kan vara så kär att man blundar för problemen så till den grad att allt det förstör det enda som verkligen fanns mellan oss...

Att det kan göra så ont.