Glad och bättre människa!!

Att man jämt ska vara så osäker. Jag vet inte alls vad jag vill eller vad som är bäst att göra. Gör jag fel i att vara självisk? Eller är jag ens självisk? Det kanske är min rättighet. Jag vet inte. Men just nu är det iaf väldigt många tankar som far runt. Vill inte att andra ska må dåligt på bekostnad av min lycka. Vill inte hindra folk för att göra vad dem vill och uppoffra sin lycka för min skull.
Känns inte längre som om folk umgås med mig för att dem vill utan mer för att dem har dåligt samvete och gör det. Tänkte det att jag gör en ny grej, jag frågar inte längre så får vi se om det kommer bli av överhuvudtaget, om någon annan tar steget. Annars har man ju nästan fått det lite bekräftat. Tycker det är så tråkigt bara när det känns som om allt man byggt upp under så lång till rinner ut i sanden. Jag vill inte att det ska vara så, men vad gör man? Man kan inte tvinga folk att bry sig. Då blir det liksom inte äkta.
Men ska försöka ändra min person. Alla dessa skelett i garderoben som brukar titta fram och påminna mig om allt gammalt ska så långt in att dem aldrig får möjlighet. Jag vill inte komma ihåg längre. Jag vill inte bli påmind av skiten. Det ger mig liksom ingenting. Jag blir inte en bättre person av att tänka på allt. Snarare sämre.. Vill kunna tillåta mig själv att vara lycklig. Vara glad. Så det ska jag vara nu! Man mår så mycket bättre då, så det ska inte beröra mig mer. Jag ska vara glad. Jag ska inte låta någonting ta ner mig. Jag lever och jag finns här och det borde vara tillräckligt för att orka vara glad! Så inga ledsna eller sura miner. Se det positiva i alla små saker. Må bättre helt enkelt. Tror att det i längden lönar sig.

Men fan nu får jag nog sluta skriva snart. Måste skynda mig till bussen! Ska till skolan. Har en så kul dag med seminarium på engelska mellan 13-14.30. Jätte kul :S Så denna en och en halv timmen blir mellan 10 och 17 istället på grund av den jävla pendlingen... När kan dem få vett att flytta skolan till Skövde? :P
Men sen ska jag hem iaf så får vi se vad som händer :D Jag är bara så glad att det kommer vara ljust när jag kommer hem. Underbart!! Våren är äntligen här nu ju :D:D:D
Sen i helgen är det påsk och då ska jag ge älsklingen sitt påskägg. Hoppas han blir glad för det. Så ska vi vara kattvakt åt johanna så blir en lugn helg denna helgen :) Till skillnad från förra helgen alltså ;)

Säkerhet, trygghet och förhållanden

När man är liten är det meningen att man ska växa upp i en väl fungerande familj som ger barnet mycket kärlek och stöd. Vad händer då om en av dessa bitar fattas? Vad har det för effekt på barnet?
När jag tänker tillbaka så kan jag se att all min trygghet försvann när jag var tolv år. Efter det kunde jag aldrig lita på att min mamma fanns för mig när jag kom hem. Skulle hon ens vara vid liv? Kommer hon vara så deprimerad och nerdrogad att jag inte ens kan få kontakt med henne, eller hur kommer hon vara. Varje dag när man gick hem så var man orolig. Varje morgon när man gick till skolan hade man ont i magen och undrade hur hon skulle klara sig själv.
Denna osäkerhet har aldrig släppt. Varje gång jag lämnar något undrar jag om det kommer finnas kvar nästa gång jag kommer tillbaka. Det har gått ut över alla runt omkring mig omedvetet. Jag har inte ens tänkt på det innan. Men jag har alltid varit beroende av att vänner/pojkvänner ska finnas där för mig eftersom jag aldrig haft en familj att falla tillbaka på. Man vet aldrig om den kommer finnas den dagen. Så den fasta punkt andra har i familj och föräldrar har jag i min umgängeskrets. Det är inte det naturliga och då blir det en helt fel situation. Därför har jag bestämt mig idag för att inte vara så beroende av någon. Jag får försöka hitta trygghet och säkerhet i mig själv istället. Jag får falla tillbaka på mig själv. För det är nog det enda som fungerar i längden.

Jag läste en bekants blogg om svensk kärlek igår. Och vad jag håller med om vad han skriver. Vi hoppar in i förhållanden allt för fort och sedan ger vi upp lika lätt. Jag har alltid varit så att jag hoppat in i ett förhållande utan att tänka efter först. och sen så fort det blivit jobbigt så har jag gett upp och flytt. Jag har lämnat det bakom mig istället för att jobba på det. Just för att det inte varit äkta kärlek. Men känner att jag vill ändra på detta. Uppkommer det problem vill jag inte bara ge upp. Jag vill kämpa för att et ska funka för det kan inte bara flyta på jämt. Svåra perioder kommer upp. Men bara man kan prata om det och står ut med det och väntar ut det så tror jag att det i längden lönar sig. Men samtidigt kom jag också att tänka på det att det funkar ju inte bara att den ena parten resonerar så. att den ena parten vill jobba på det. För jag tror nog att mina tidigare pojkvänner velat jobba på det men att jag lättvindigt bara lämnat det bakom mig, just för att det är lättare så, och då har det ju inte spelat någon roll att de velat kämpa. Ett förhållande går ju inte att räddas enbart från det ena hållet. Så hur vet man om man står på samma plan Att båda är villiga att kämpa för att få det att fungera. Tror aldrig man kan veta det förrän förhållandet står på sin spets. Just då får man veta vilka värderingar man har, och vilken vilja man har för att hålla kvar det bra som ändå finns i förhållandet och jobba bort det som är mindre bra. För det där med att allt bra har försvunnit tror jag inte på. Det är bara att man inte ser det positiva för att det ligger i skuggan av det negativa som tar över.
Jag vet att jag är negativ av mig som person men i det här läget så tror jag att jag ändrat mig. Jag är villig att jobba. Jag är villig att förändra. Jag är villig att göra det hela bättre. Bara man kan prata med varandra!

Kan inte bara känslor försvinna?

Riktig jobbig dag igen..

Var i Motala med pappa och natta och hälsade på Petra. Det var riktigt mysigt. Jag och Natta var barnvakt åt Alizia några timmar och det var jättekul. Nästan så man blir babysjuk haha. Nej då :) Men sen blir det ju att man kommer hem och vet om att det kommer ta lång tid innan jag får träffa familjen igen. Blir ju allt för sällan..
Men sen kom jag hem och fixade i ordning inför kalaset för tommy, men fan vad jobbigt det blir när folket går. Blir ju inte att man träffar dem ofta längre. Folk har så fullt upp med sitt. Ibland hatar jag att man glider ifrån varandra. Vill inte förlora dem. Men känns som om jag gör det sakta men säkert.. Bara Lina jag kommer närmre och närmre. Just nu känns det väldigt behövligt att jag har henne. Fast finns vissa jag verkligen verkligen saknar. Vissa kontakter jag behövt som man inte har på samma vis längre. Sorgligt.

Myyyyys

Hemma efter en jätte trevlig kväll med Lina och Anni. Att det kan finnas så underbara människor. Kändes som om det var precis vad jag behövde. Bara få vara mig själv, utan några krav. Bara vara helt enkelt. Det får allt bli av oftare!
Var behövligt att träffa Lina också så att man fick prata av sig lite. Sortera tankar. Är för mycket som snurrar just nu. Men hon ställde nog det mesta till rätta tror jag. Visst, allt är inte bra än, men det är betydligt bättre. Klumpen i magen är fortfarande kvar. Men kanske i form av en tennisboll istället för en badboll.. Hon bekräftar det jag tänker helt enkelt. De få positiva saker jag tänker :P För alla som känner mig vet ju att jag kanske inte är den största optimisten som levat ;)
Men för att jag ska må bättre så håller jag mig sysselsatt. Sitter jag bara hemma kommer tankarna smygande och jag vet inte hur jag ska hantera dem. Som sagt tidigare, jag behöver bara känna att jag betyder något för någon. Så igår blev det filmmys med Kim och idag jobb och direkt till Lina och Anni. Lagom tills jag vaknar imrogon vid sju så åker jag till Motala och Peppe och Alizia, och kommer hem lagom till kvällen då det blir att träffa ytterligare vänner. För att hålla igång ännu mer blir det individuellt arbete hela söndagen och så hoppas jag på att någon vill ses på kvällen. Och måndag blir det jobb hela dagen och ind. arb. hela kvällen fram till hollywood fruarna! Då är det snart redan tisdag, som får innebära mer jobb (nu med Ingegerd, eller inggeggerd med betoning på g:et som någon annan skulle säga ;)) och ind.arb. Ska kolla om jag kanske kan ta en fika med Fredrik också. Vore mys. Så jag har allt lite planerat. Och har någon förslag på vart jag kan klämma in fler saker så hör gärna av er och ge tips. Jag är ytterst tacksam för allt som kan hindra mig från att tänka på det gamla!

Kommentarer

Förresten, fick veta av en vän att jag haft någon inställning som gjort att det inte gått att kommentera bloggen, därför har jag fixat detta, och nu är det öppet för alla att kommentera!

Still falling...

Jag trodde jag hade allt under kontroll. Jag trodde jag hade blivit bra. Att jag blivit stark och kunde hantera motgångar. Men jag hade visst helt fel.
Jag är inte det minsta starkare än vad jag var för tre år sedan. Kanske svagare. Nu kan jag inte låta bli att känna, stänga av känslor, som jag kunde då. Det var det som var min styrka, att jag kunde göra nått åt det när det blev för mycket. Men detta har försvunnit. Nu sitter jag här utan en mur som blockerar mitt innnersta och utan förmågan att inte känna. Jag sitter här fruktansvärt sårbar och kan för första gången på länge KÄNNA det. Det är ingen kul känsla. Just nu förstår jag inte hur jag kunde låta min garde falla. Det var den som höll mig uppe. Det var den som såg till att jag aldrig behövde sitta med gråten i halsen och inte veta hur jag ska göra för att må bättre.

Jag måste nog förstå att jag inte blivit så bra som jag trodde. Att jag inte mår bra.

Firade Lotta igår, min gamla kontakt person, som fyllt 60 år tillsammans med min vän och förra granne, Lina, och en gammal personal jag förr stod mycket nära. Jag trodde att det skulle bli den bästa dagen på länge. Men den väckte bara alla minnen. Det är ju dessa personer som fått uppleva allt ihop med mig. Det är dem som har fått se det dåliga. Det är dem som fått ta itu med alla känslor och alla depressioner som man själv inte kunnat styra över. Känslan av glädje övervägde inte känslan av fullständig panik.
Det var som en blixt alla minnen som kom tillbaka. Alla sömnlösa nätter då man gråtit tills det inte finns några tårar kvar. Alla dagar man känt sig fullständigt ensam.
Och att det kommer en period då jag är det är inte bra. Min bästa vän ligger på sjukhus och jag har inte henne att prata med och det är så jävla TOMT! De andra har jag tappat någonstans på vägen. Jag har ingen. Jag har inte ens kontakt med min pappa längre. Det är nu man hade behövt dem som mest. det är nu jag hade behövt ha någon som höll om mig och sa att allt kommer att ordna sig. Det är nu jag hade behövt min mamma. Det är nu jag saknar henne som mest. Varför var hon tvungen att lämna mig. Varför betydde jag inte tillräckligt för att hon skulle stanna kvar. Varför lämnar alla mig? Eller är det jag som driver bort dem?

FAAAN!!!

Jag trodde det var över. Jag orkar inte mer. När ska man få lov att börja må bra? När ska jag få lov att vara lycklig? Varför ska det alltid finnas något i bakhuvudet som säger att jag inte duger. Att jag ska förvänta mig att alla kommer lämna mig. Att jag inte ska lita på någon. Att jag inte är värd att älskas.
Hur kan man älska och hata någon samtidigt? Hur kan någon man älskar av hela sitt hjärta samtidigt ha förstört ens liv? Just för att hon brydde sig? Just för hon trodde att det skulle bli bättre så här. DET BLEV INTE BÄTTRE!!

romeon.net

Min vän Romeo har en jävligt intressant blogg som jag hoppas att alla följer! Här får du läsa om aktuella diskussioner i en ny tappning och jag lovar dig, varje inlägg får dig att tänka över dina värderingar och åsikter både en och två gånger. Han är alltid ärlig, säger precis vad han tycker och är inte rädd för att trampa någon på tårna då han uttrycker sin åsikt. En av få bloggar som är värda att följa!
Nu har han för första gången en liten tävling som är öppen för alla :) Så är ni intresserade så kika in vet ja ;) Om inte annat lovar jag dig mycket intressant läsning!

Vill du precis som mig vara med i tävlingen så tycker jag att du ska klicka dig vidare till Romeon.net – Det du tänker men inte vågar säga!

Den ödesdigra dagen

Jag var 12 år gammal. Jag skulle precis gå in på mitt rum och lägga mig. Jag såg min mamma sitta under fläkten och röka som hon ofta gjorde. Hon satt och skrev på något som jag inte fick se. Först senare nästa dag skulle jag förstå vad hon skrivit. Hon började plötsligt prata allvar med mig. Sa att jag aldrig fick ge upp mina drömmar och att hon av hela sitt hjärta önskade att jag skulle bli författare för jag var så duktig på att skriva. Sedan kramade hon om mig, sa att hon älskade mig och sedan godnatt.

Hur skulle jag kunna veta att detta var kvällen som för alltid skulle förändra mitt liv?

Jag låg i min säng och sov. För en gång skull hade jag somnat tidigt, det gjorde jag aldrig annars. Plötsligt vaknade jag upp mitt i natten av att jag hör min mormors röst. Jag kunde inte koppla varför hon var hemma hos oss. Det var hon ganska så sällan.Jag hörde att hon grät och ropade någonting.
Försiktigt öppnade jag min dörr och såg min storasyster stå och gråta. Min mormor stod lutad över min mamma som satt på sängkanten. Jag hade aldrig sett min mamma sådan innan. Hon var helt borta i ögonen och hon liknade inte sig själv. Jag blev så rädd.

*PANG*

Jag såg hur min mormor slog min mamma i ansiktet och ropade på henne att hon inte fick somna. Jag började gå ut mot dem för att försvara min älskade mamma. Men mormor såg mig och skrek på mig att jag skulle gå in i mitt rum och stänga dörren. Där satt jag inne på min säng och hörde slag efter slag. Hörde hur gråten bara blev värre och senare även hur främmande män kom.
När jag sedan kom ut var min mamma borta och det enda som fanns kvar var två gråtande familjemedlemmar, en känsla av hjälplöshet och panik och en kvarglömd gul ambulansfilt.

Det var första gången min mamma försökte ta livet utav sig.