Säkerhet, trygghet och förhållanden

När man är liten är det meningen att man ska växa upp i en väl fungerande familj som ger barnet mycket kärlek och stöd. Vad händer då om en av dessa bitar fattas? Vad har det för effekt på barnet?
När jag tänker tillbaka så kan jag se att all min trygghet försvann när jag var tolv år. Efter det kunde jag aldrig lita på att min mamma fanns för mig när jag kom hem. Skulle hon ens vara vid liv? Kommer hon vara så deprimerad och nerdrogad att jag inte ens kan få kontakt med henne, eller hur kommer hon vara. Varje dag när man gick hem så var man orolig. Varje morgon när man gick till skolan hade man ont i magen och undrade hur hon skulle klara sig själv.
Denna osäkerhet har aldrig släppt. Varje gång jag lämnar något undrar jag om det kommer finnas kvar nästa gång jag kommer tillbaka. Det har gått ut över alla runt omkring mig omedvetet. Jag har inte ens tänkt på det innan. Men jag har alltid varit beroende av att vänner/pojkvänner ska finnas där för mig eftersom jag aldrig haft en familj att falla tillbaka på. Man vet aldrig om den kommer finnas den dagen. Så den fasta punkt andra har i familj och föräldrar har jag i min umgängeskrets. Det är inte det naturliga och då blir det en helt fel situation. Därför har jag bestämt mig idag för att inte vara så beroende av någon. Jag får försöka hitta trygghet och säkerhet i mig själv istället. Jag får falla tillbaka på mig själv. För det är nog det enda som fungerar i längden.

Jag läste en bekants blogg om svensk kärlek igår. Och vad jag håller med om vad han skriver. Vi hoppar in i förhållanden allt för fort och sedan ger vi upp lika lätt. Jag har alltid varit så att jag hoppat in i ett förhållande utan att tänka efter först. och sen så fort det blivit jobbigt så har jag gett upp och flytt. Jag har lämnat det bakom mig istället för att jobba på det. Just för att det inte varit äkta kärlek. Men känner att jag vill ändra på detta. Uppkommer det problem vill jag inte bara ge upp. Jag vill kämpa för att et ska funka för det kan inte bara flyta på jämt. Svåra perioder kommer upp. Men bara man kan prata om det och står ut med det och väntar ut det så tror jag att det i längden lönar sig. Men samtidigt kom jag också att tänka på det att det funkar ju inte bara att den ena parten resonerar så. att den ena parten vill jobba på det. För jag tror nog att mina tidigare pojkvänner velat jobba på det men att jag lättvindigt bara lämnat det bakom mig, just för att det är lättare så, och då har det ju inte spelat någon roll att de velat kämpa. Ett förhållande går ju inte att räddas enbart från det ena hållet. Så hur vet man om man står på samma plan Att båda är villiga att kämpa för att få det att fungera. Tror aldrig man kan veta det förrän förhållandet står på sin spets. Just då får man veta vilka värderingar man har, och vilken vilja man har för att hålla kvar det bra som ändå finns i förhållandet och jobba bort det som är mindre bra. För det där med att allt bra har försvunnit tror jag inte på. Det är bara att man inte ser det positiva för att det ligger i skuggan av det negativa som tar över.
Jag vet att jag är negativ av mig som person men i det här läget så tror jag att jag ändrat mig. Jag är villig att jobba. Jag är villig att förändra. Jag är villig att göra det hela bättre. Bara man kan prata med varandra!